Igår var vi på femte ultraljudet under denna graviditeten.

1. Blödning i v 12

2. Rutinultraljud v 17

3. Smärtor i v 26

4. Viktuppskattning v 35

5. Viktuppskattning v 39

Allt såg bra ut, bebisen vägde i runda slängar 3500 vilket är över "normalvikten" för denna veckan men inget drastiskt tyckte överläkaren som gjorde undersökningen. Vi fick en ny tid för ett sjätte ultraljud ifall jag inte föder innan dess den 7 november, alltså dagen efter beräknad nedkomst. Om vi kommer så långt kan de överväga igångsättning utifrån situation, vikt och om det känns moget. Hon skulle känna om jag öppnat mig något men livmodertappen hade inte "ramlat ner" riktigt så det var svårt att säga. Hon sa att förmodligen har du öppnat dig lite redan eftersom du varit med om förlossning innan. Hon uttryckte det som att hon ville "misshandla" alltså reta livmodertappen så mycket det gick för att få igång starkare sammandragningar men hon kom inte så långt upp för det var alldeles för smärtsamt. Hon gjorde några försök men slutade så fort jag sa stopp. Det gick inte alltså. Gjorde så jävla ont. Men sammandragningarna blev starkare i alla fall.

Jag frågade vad jag skulle göra för att försöka öka det själv. Genom fönsterputsning, sex, springa i trappor och så som man "hört" ska hjälpa till. Men hon sa att den som kommer på den rätta metoden borde få nobelpris så det är mest myter det där.... men några tappra försök har redan gjorts av de nämnda. Mer sammandragningar, ja, men inte mer än så.

Efter att överläkaren undersökte mig började jag förstå att det snart finns en till bebis i våra liv. Jag blev lite mindre laddad inför förlossningen för jag vet ju vad som väntar. Det är inget roligt. Denna gången ska jag göra allt för att hitta fokus och inte få panik. Fick jag väl inte förra gången heller men tappade kontrollen lite efter för mycket lustgas.

Min syster som också ska ha bebis samtidigt som mig, frågade hur värkarna känns, när vet man att det är värkar. Vi var ju inne på förlossningen innan i tron om att det var dags med första barnet. Vilket jag fick uppstoppat i ansiktet att: "Lilla vän, detta är bara förvärkar, det är ingenting mot vad som komma skall". Låt mig tillägga att vi sedan avsade oss att ta den barnmorskan om det skulle vart hon som tog emot oss på dagen D, för sånt bemötande ska man inte tolerera. Samtidigt är det skitsvårt för en förstföderska att veta hur man ska känna när det är dags.

Men åter till syrrans fråga, jag kan inte svara på det, ingen annan heller. Det är en individuell upplevelse och känsla som man inte kan beskriva mer än att man förstår när det är dags. Man får en aha-upplevelse och förstår precis att this is it. Går vattnet, fine, då vet man att det börjar närma sig men vattnet gick ju aldrig på mig sist men jag förstod ändå.

Sammanlagt 50 timmar hade jag värkar från det att det sakteliga började tills det att William var ute. Varav 17 timmar var på förlossningen.

En sak glömde jag nämna med viktuppskattningen.. den läkaren jag hade dessa två uppskattningsUL är inte där den dagen jag ska dit igen så vi fick en annan. När vi fick kallelsen när vi gick läste jag vem det var. Det blev överläkaren som plockade ut William under kejsarsnittet :) Tycker jag är jättekul att kanske få träffa henne igen!

Läste precis min kusins blogg där hon skrev ett inlägg som hon döpte till "Livet är för kort". Intressant det där. Hade länkat om jag fattat hur man gör men vill ni läsa finns hon som "Nurse Jenny" som en av mina favvobloggar.

Hursomhelst handlade det om hur olika liv man kan leva fast man är lika gamla och känt varann hela livet.

Till exempel har hon gjort lumpen, jobbat, läser nu till sjuksköterska osv. Medan jag pluggat (för att få en säker inkomst samt i förhoppning om att lättare få jobb), vilket iofs gått åt pipsvängen då det är anställningsstopp inom den branchen... men i alla fall.. jag har inte haft tur på yrkesfronten för fem öre utan pusslat ihop allting jämt. Städjobb, äldrevården, gatukök. Allt på en gång och när inget jobb fanns pluggade jag. Endast för att pussla ihop allt och för att veta att jag får pengar varje månad.

Men, jag har däremot inom ett par veckor 2 barn och är 25 år. Så jag är inte stressad över min livssituation egentligen. Jag har bara vänt på det mot de flesta andra. Jag skaffade barn först och satsar på tur i yrkeslivet efter detta. Då ska jag verkligen göra ett tappert försök att få en fast anställning någonstans! Hade jag varit singel och utan barn kanske jag skulle bli lite stressad nu etersom jag alltid velat ha familj och barn. Så jag förstår vad hon menar i sitt inlägg.

Jag och J var aldrig ute och reste eller så innan vi skaffade familj. Vi har varit ihop i 5½ år och har endast varit i Danmark om man ska räkna resor utanför Sverige. Många reser ju och ser världen innan de skaffar familj och så. Men som sagt, inte vi.

Ja, jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägget men idag är jag bloggsugen så jag kommer skriva mer idag! Jag ville väl bara reflektera över hur olika vi kan leva våra liv, precis som Jenny gjorde!